Balladen om briggen Blue Bird av Hull

 

 

 

(6/8) |Am |Am |E7 |E7 |Am |E7 |Am

1. Det var Blue Bird av Hull, det var Blue Bird, en brigg som med sviktande stumpar stod på
|Am |G |C |Dm |G7 |G7 |C |E7
över Soten i snöstorm med nerisad rigg själva julafton sjuttiotvå.
|Dm |Am |E7 |E7 |G7 |G7aug |C |E7 (spela enskilda toner |D D# D# |till E/C |E7)
Surra svensken till rors! Han kan dreja en spak, ropar skepparn. All right boys, lös av!
|Am |Am |Dm |E7 |Am |E7 |Am |Am
Och Karl Stranne från Smögen blev surrad till rors på Blue Bird som var dömd att bli vrak.

 

2. Han fick Hållö fyrs blänk, fast av snöglopp och stänk. Han stod halvblind, han fick den i lo,
och i lä där låg Smögen, hans hem, där hans mor just fått brevet ifrån Middlesborough.
Nå vad säger du Karl, går hon klar? Nej, kapten! Vi får blossa, för här är det slut!
Vi har Hållö om styrbord och brott strax i lä! Ut med ankarna! Båtarna ut!

 

3. Men hon red inte opp. Och hon fick ett par brott, som tog båten de hade gjort klar.
Jag tror nog sa Karl Stranne, att far min gått ut, emot oss. Jag litar på far!
Båt i la! Båt i la! Det är far - Det är vi! Det är far min från Smögen! Hallå!
Båt i lä! sjöng han ut, di är här! Jumpa i alle man - vi blir bärgade då!

 

4. Det var Stranne, den äldre, en viking, en örn, som på julafton sjuttiotvå
tog sitt renade brännvin ur vinskåpets hörn till att bjuda de skeppsbrutna på.
Hur var namnet på skutan, han sporde och slog nio supar i spetsiga glas.
Briggen Blue Bird! Det tionde glaset han tog och han slog det i golvet i kras!

 

5. Sa ni Blue Bird, kapten, briggen Blue Bird av Hull? Gud i himlen! var är då min son?
Var är pojken, kapten? For vår frälsares skull! Det blev dödstyst bland männen i vrån.
(instrumentalt)

 

6. Gubben Stranne tog sakta sydvästen utav. Spara modern, kapten, denna kväll!
Namn ej namnet på briggen som har gatt i kvav, namn ej Blue Bird av Hull, är Ni snäll!
Och kaptenen steg upp. Han var grå, han var tärd, stormen tjöt, knappt man hörde hans ord.
När han sade med skälvande röst till sin värd: Karl stod surrad och glömdes ombord...